Debatt Nyheter

Värna nödvärnsrätten och ändra lagarna

Buset” är beväpnade till tänderna med allt från Moraknivar till avancerade militära vapen som automatkarbiner och handgranater. Polisen å sin sida har också militariserats. Nu är det snarare regel än undantag att se tungt rustat och maskerad polis med förstärkningsvapen i nyhetsbilderna vid allvarligare incidenter. Nyligen lanserades även ett ”Först på plats-paket” vilket innebär att på sikt så kommer alla poliser i yttre tjänst att ha tillgång till den utrustning man tidigare bara har hittat hos specialenheter inom polisen. Detta innebär bland annat skyddsväst, hjälm och förstärkningsvapen.

I bland mitt i skiten, men förhoppningsvis oftast vid sidlinjen, har vi sedan den svenska befolkningen. Som fått uppleva och bevittna hur vårt land blivit allt mer laglöst, våldsamt och otryggt. Och medan de bägge sidorna i vad som allt mer liknar ett krig, rustar sig allt mer, har den laglydige svenske medborgaren i praktiken inte rätten att bära någon som helst form av beväpning för självförsvar.

Detta blir en allt mer absurd situation. Polisen anser sig nödgade att lägga till k-pistar till sin redan (relativt) digra repertoar. Tonåriga gangsters har tillgång till en arsenal av militära vapen. Men den ensamma tjejen som skall ta sig hem i den svarta natten får inte bära med sig en burk pepparspray?

Riksdagen bör snabbutreda och snarast ändra lagarna så att laglydiga medborgare tillåts bära och använda icke dödliga vapen till självförsvar. Till exempel pepparspray, batong och elpistol.

Blir då något bättre av att laglydiga medborgare tillåts någon sorts lättare form av självförsvarsutrustning? Nej. Egentligen inte. Grundproblematiken med en skenande kriminalitet och osäkerhet kvarstår naturligtvis. Men för individen kan det vara en skillnad.

Många talar om beväpning som en ”falsk trygghet”. Men det är till viss mån fel. Det finns många exempel på fall där potentiella brottsoffer i stället har lyckats värja sig med hjälp av till exempel tårgas. Jag kan hålla med om att denna lätta beväpning inte på något vis garanterar en medborgares säkerhet. Men chansen att klara sig vid en attack ökar i alla fall med någon procentenhet. Och kanske känner man sig åtminstone en liten bit tryggare. Även om känslan visar sig falsk så är det i alla fall bättre än ingen trygghet alls.

Jag poängtera att jag inte talar i egen sak här. Jag är i dagsläget inte intresserad av att bära något vapen. Jag känner mig faktiskt väldigt trygg i min tillvaro på Gotländska landsbygden samt på lilla Visbys gator och torg. Men jag gör inte misstaget att anta att min vardag liknar alla andras i Sverige.

Jag förstår mycket väl att man på annat håll i landet kan känna sig väldigt otrygg. Alla har vi vår verklighet och förutsättningar när det kommer till vart vi bor, ålder, fysik tidigare erfarenheter och så vidare. När jag bodde i Stockholm till exempel kände jag mig de senaste åren, relativt ofta, väldigt obekväm i vissa situationer. Ett funktionshinder gör att jag inte ens kan springa om det händer något. En knuff och jag äter asfalt… En batong i fickan kanske inte hade varit någon lösning för mig. Men varför i hela fridens namn är en medborgare med gott uppförande förbjuden att bära en?

För att vara något högtravande handlar det om rättigheter. Det spelar egentligen ingen roll om det upplevda hotet är verklig eller ej. Eller huruvida ”det hjälper” eller inte. Rätten till självförsvar är i min bok en absolut och grundläggande självklarhet som inte behöver motiveras vidare.

Sedan har vi också ett enormt problem på hur rättvisan ser på medborgarens våldsanvändning i nödvärnssituationer. Det kan gälla den egna personen eller när man anser sig nödgad att gripa in för att hjälpa någon annan.

I ett flertal fall har vi sett hur medborgare dömts till relativt långa fängelsestraff för sitt våld de använt för att värja sig eller en medmänniska. Alla som varit i handgemäng, tränat kampsport eller liknande vet att det är inte lätt att inte att oskadliggöra någon utan att kröka ett hårstrå på dennes huvud. Eller fråga polisen för den delen…

Man hör ofta hur människor förfasas över samhällsutvecklingen samt bristen på civilkurage hos medborgarna. Hur folk nuförtiden halar fram sin smartphone i stället för att hjälpa till. Hur folk råkar illa ut medan folk bara går förbi. Kanske spelar samhällets syn på nödvärn in här. Vi har tränats till att inte agera. Man skall ringa polisen. Man skall vara passiv. För om du agerar och råkar använda för mycket våld eller ett tillhygge är det du som får skaka galler.

Ändå verkar förväntningarna från förr leva kvar. Att man faktiskt skall göra någonting om man bevittnar ett pågående brott. Relativt ofta numer hörs också krav om lagstiftning som säger att du MÅSTE agera. Då undrar jag hur det skall gå till? För verkligheten är inte en film eller en serietidning? De allra flesta av oss vanliga dödliga behärskar inte förmågan att (likt någon kampsportsmästare från sagorna) kunna oskadliggöra en angripare samtidigt som man inte använder för mycket våld. Speciellt om denna är beväpnad och du inte är det. Eller om det rör om fler än en. Och om dessa är beväpnade! Jag ni ser vart jag vill komma…

Om man vill se en renässans för svensk civilkurage bör man se över våra lagar och implementeringen av dessa. Se till att det skyddar medborgarna och deras nödvärnsrätt.

Mathias Hackzell
Född 1973 och uppvuxen i Visby. Boendes i Stockholm under tjugo år för att sedan återvända till Gotland 2013. Oberoende nationalkonservativ skribent med ett lokalpatriotiskt fokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *