Krönika Nyheter

Mr Frank Dodle

Jag ska berätta om en lite annorlunda vän men otroligt tillgiven. En vän som sprudlar av glädje varje gång vi träffas och inte sett varandra på minst tio minuter. En vän som verkligen kämpar för att vara min vän.’

Ofta gör han det på helt fel sätt. Han missunnar mig i stort sätt alla middagsmål, kvällsmål, frukostar ja precis allt jag stoppar i min mun. Det jag äter vill han också äta direkt. Hans egen matskål innehållande någon slags torrfoder som enligt innehållsförteckningen ska innehålla all näring och vitaminer som min vän behöver.

Ändå så är inte alls detta torrfoder lika lockande som doften av en nystekt fläskkotlett eller en kokt korv eller varför inte bara en ostsmörgås. Om nu detta borde vara nog så är det inte det. Strumpor, en kudde, en tappad skruv, ett skivomslag eller kanske en tappad smula i köket. Allt åker ner i hans lilla runda mage.

Ett prasslande i en påse i källaren och direkt så hör jag min väns fötter få en febril hastighet nedför trappan. Väl nere i källaren vid TV-bordet så reser han sig på bakbenen och då når han precis upp så hans framtassar kan ligga på bordet med hans nos och ögon spanar av hela bordsskivan plus knäet på mig. Jag kan ju ha tappat något.

Jensa, min granne har en katt som heter Berit. Hon är en hankatt. Det bästa med Berit är att hon… han, inte kan flyga. Berit däremot är mycket måttligt road av Frank Dodle. Åldersskillnaden är cirka 15 år.
Berit har med åren fått en mera stolt eller kanske till och med majestätisk gång som den katt hon….han är.

Min väns namn är Gustaf Frank Dodle. Hans riktiga husse (min son) kallar honom för Dodel. Vilket han förstås lyssnar till. Namnet Gustaf vill han inte veta av men Frank är det namn som berättar för honom att han ska få mat eller att han får bassning eller bara ska få gå ut.

Mr. Frank Dodle är av rasen Jack Russel. En mycket livlig ras. De som kan hundar brukar säga: ”En stor hund i en mycket liten hund”. Det stämmer mycket bra för Frank hittar man aldrig där man ställt honom.

Frank roar sig mest med att jaga flugor, bollar eller sådant som rör på sig. Och rör på sig är det mycket som gör. Fladdrande löv på träden eller en servett som far iväg med en vindpust.
Skator rör på sig men har även en alldeles oförstående förmåga, som min vän Frank Dodle inte kan förstå. De kan flyga. Ett helt oacceptabelt sätt att smita iväg på. Deras lust till lek är helt obefintlig. Tråkmånsar och retstickor är bara förnamnet på dessa vettvillingar som bara har en uppgift i livet. Att göra livet surt för Frank Dodle.

Istället kan man ju förstöra friden för den uppnosade Berit. Berit som står en eller jag menar flera klasser över Frank Dodle ser honom bara som en lågt stående individ i vår herres fauna. Något som man inte ens ger en sväng med högertassen och utfällda klor. En nedlåtande blick eller varför inte bara låtsas att den där killen med de fladdrande öronen inte finns.

Så var det just det här med att promenera. Hur snabbt Mr. Dodles små ben går vill jag inte ens gissa på men om mina ben skulle ha den frekvensen i gången så skulle jag säkert färdas framåt med minst 120 km/tim.

Detta fortgår i ungefär 50 meter. Det är ungefär avståndet på lyktstolparna i vårt villaområde. Vid varje stolpe tar det nämligen helt stopp. Inte bara stopp utan helt omöjligt att fortsätta på en halv minut. Tilläggas kan ju att mellan dessa stolpar så befinner sig ju en del elskåp. Dessa har precis samma effekt på Frank Dodle som belysningsstolparna.
Hur än skilda mina och Frank Dodles åsikter är om en uppfriskande promenad så finns där aldrig några större tvister. Vi är vänner och vänner håller ihop hur olika vi än kan vara.

På kvällen somnar Frank Dodle gärna i mitt knä, liggande på rygg med sina fyra ben i riktning mot vardera väderstreck. Sömnen är djup och andningen är tung. I drömmarnas land så lyckas han till slut hetsa upp katten Berit till tvånget av en reaktion.

Stopp där! Var inte det där ljudet av kylskåpsdörren på övervåningen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *