Krönika Nyheter

Den flintskalliga talgoxen

Min gamle vän.

Det har slutat droppa från taken. Vi närmar oss solsidan på året. Snart är det bye bye med vårdagsjämningen. Det känns i luften en spirande känsla av förväntning. Allt ska åter starta igen, träd, buskar och blommor. Djuren brukar vara tidigare än den övriga naturen. De känner att allt det där, just det där närmar sig igen. Den tid som är deras på året. En jobbig tid men ändå en förväntningens tid.

Solen sträcker på sig och kommer längre och längre upp på himlen för var dag. I lä kan man känna hur det värmer mot husväggen. Den lilla vinden kyler inte heller på samma sätt längre.

Jag har en gammal vän. En vän som brukar vara mig väldigt trogen. Denna vän är kanske inte med mina mått så värst gammal? Men jag antar att med min väns sätt att mäta tid så är vi mycket gamla och goda vänner.

När jag står här och tittar ut på vårsolen och ser hur det droppar från stuprännor och tak så går mina tankar till min vän. Lever han? Har han klarat sig?  Kanske gav han upp när vintern var som strängast? Jag hoppas inte det.

Även om vi var eller är gamla vänner så har jag så svårt att sätta ålder på min vän.  Han är lite speciell. Kanske lite svårflörtad men vinner man hans hjärta så blir vänskapen djup.

Vi träffades för första gången förra våren. Han slog sig ner bredvid mig en morgon när jag absolut var den första som vaknat i grannskapet och tog en kopp kaffe på altanen.

Jag blev direkt fascinerad av honom. Det var något med honom som jag gillade. Lite framfusig kanske men väldigt ivrig att försöka dela min frukost med mig. Det var inget negativt. Jag såg det mer som invit till vänskap vilket det också blev.

Ju mer tiden gick förra året så förstod jag att min vän var som jag, en patriot. Vi var båda stolta och väldigt nationsbundna. Jag förstod det för han bar alltid de gula och blå färgerna.

Visst kan saker lätt gå till överdrift men den här vännen gav sig inte. Varje dag som vi träffades så var han klarblå på sin rygg och bröstet sken i ljust gult.

Någonting var ändå annorlunda med min vän. Hans fränder och likasinnade bar alla en svart basker på huvudet men inte min vän. Han var flintskallig. Detta bidrog också till en undran från mig om det var av ålder eller sjukdom? Kanske hade han fått en skada i strid över en vacker ungmö?

Visst så hade vi en förstås en viss sorts kommunikation med varandra men min vän var heller inte den som pratade ut. En nick eller ett skakande på huvudet var nog det mesta från hans sida. Ändå så var vi vänner. Det var aldrig jag som sökte honom utan det var alltid tvärtom. Det var han som sökte sig till mig. Kanske var jag någon sorts trygghet för honom? Jag var ju större än han.

Nu står jag här igen och ser att det är dags för en ny vår och förstås går tankarna till min vän.

Långt där ute så gungar foderburken ser jag. Jag hämtar kikaren för att se närmare. Visst är det min gamle vän! Han lever! Det är han som hela vintern vräkt i sig av de godsaker vi hängt ut.

Jag blir glad och upprymd. Min gamle vän den flintskalliga talgoxen har klarat sig. Kanske just för att vi är vänner. Han har fått mat när kylan varit som värst.

Jag bestämmer mig för att koka en kopp kaffe och ta med mig en smörgås ut på altanen. Bara för att se om han minns sin vän.

Väl rustad med nybryggt kaffe och en limpsmörgås i handen så sitter jag där igen på den gamla trästolen. Min vän har många andra vänner på vår tomt men ingen är lika tuff som min vän.

Jag har nästan avslutat mitt mellanmål och begripit att jag är glömd som vän. Det är säkert svårt att minnas alla sina vänner om man är talgoxe. Ingen besvikelse direkt men glädje att han fortfarande finns.

Plötsligt så händer det. På bordet landar min vän igen. Han är fortfarande flintskallig. Han lägger sitt huvud på sned och betraktar mig. Jag blir glad och en känsla av värme och upprymdhet faller över mig där jag sitter med slutet av min smörgås i handen.

Jag hälsar min vän glatt välkommen till ett nytt år och pratar hela tiden oavbrutet med honom. Jag uppfylls av sådan enorm värme när jag ser att han känner igen mig. Han lägger ibland sitt huvud åt andra hållet. Antagligen för att försöka förstå mitt snack bättre. Jag lägger en liten bit av min smörgås som har en smörklick på kanten på bordet. Jag vill ju gärna bjuda på något när jag nu fått en gäst. Han minns mig. Jag ser det. Han hoppar fram till brödbiten och förser sig. Han gör inte som de flesta andra. Snor åt sig biten och flyger iväg med den. Han stannar och äter tillsammans med mig. Självklart gör han det. Han känner som jag en vördnad inför vår kamratskap. Vi är ju vänner. Vi ska ju träffas massor med gånger här på altanen igen.

Jag går in och hämtar den lilla svenska flaggan som ska sitta i sin vägghållare. Till min väns ära sätter jag den på plats. Min vän hoppar upp och ner på räcket medan han samtidigt flaxar med sina vingar.

–  Visst är den vacker? Ni har precis samma färger.

Där stod vi tillsammans igen på vår altan. Två patrioter som värnade om vårt land och betraktade vår vackra fana. Jag på golvet och min vän på räcket.

Vi ska för alltid vara vänner.

2 Replies to “Den flintskalliga talgoxen

  1. Tack för Härliga ord om våren… som ger… Du väcker minnen av ett stilla och harmoniskt Gotland. En landsbygd där livet når balans i alla sinnen. Sol, hopp och samarbete skapar glädje… tillsammans lyfter vi Gotland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *