Krönika Nyheter

Den Ultimata Åkningen

En het sommardag för en del år sedan. Jag minns fortfarande den där tillfredställande känslan att göra något även om jag bröt mot både lovade ord till hustrun, lagen, först mot mitt egna förstånd. En utbrytare, syndare och kanske samhällsstörtare. En riddare som med sin älskades fana stred mot etablissemanget.

Min häst var byggd av järn och själv var jag byggd av frihetens murtegel, hårt så även Tors leende frös till is när han svingade sin hammare Mjölner mot mig.
Dagen var en sådan där skönt solig sommardag då det bara är pest att arbeta. Fördelen för mig är att jag sköter mitt jobb själv utan inblandning från andra tyckare, utom kanske min fru då.

Jag helt enkelt sket i att åka till jobbet. Varför slösa bort en hel dag på något så trivialt som arbete.
En bit in på förmiddagen så tog jag fram min hoj som var custombyggd med ett brett bakhjul, nykromad sissubar, halvhögt styre och nästan raka pipor. Jag älskade min hoj. Vi hade liksom vuxit ihop med åren. Hon hade varit min i många år då. Hon var kanske inte lastgammal men hon drevs av en Harley Davidson EVO-snurra på 88 kubiktum. För mig dög det alldeles tillräckligt. Tillsammans var vi två ett.

Hon lät som en gammal fiskebåt när hon stod där och bara gick på sin tomgång. Grannen stod på sin sida och hängde på en räfsa med en avundsjuk blick. Jag morsade med handen och rullade sen sakta ut på vägen med riktning söderut.
Jag skulle nästan bara rulla i styrfart hade jag bestämt mig för. Jag skulle bara njuta av färden. Ingen i min omgivning skulle få störa min färd.

Efter dryga halvtimman och med Södertälje bakom mig så valde jag gamla vägen via Järna vidare mot Gnesta. Visst mötte jag en och annan bil men trafiken var riktigt gles.

När jag hade passerat Gnesta och Björnlunda så stannade jag på en P-ficka. Lufttemperaturen hade säkert passerat 25 grader och även fast jag bara hade en tunn jacka på mig så svettades jag.

Det var då det hände.
Jag skulle njuta av den ultimata åkningen, trots att mitt förstånd sa något helt annat.
Jag tog av mig hjälmen, jackan och handskarna. Hjälmen fäste jag vid ryggstödet. Jacka och handskar tillsammans med hårsnodden som höll ihop håret till en svans där bak åkte ner i sidoväskan. Kvar stod jag i bara ett linne på överkroppen och ett par jeans på benen. Mina mörka glasögon behöll jag på näsan och mitt hår som var alldeles för långt för att hänga fritt låg nästan på halva ryggen. Nu skulle jag åka hoj.

När jag satte mig på hojen så fladdrade håret runt hela min skalle och gjorde så jag knappt såg något.
Samtidigt så undrade jag vad jag egentligen höll på med. Hade jag blivit helt galen?
Min käre reskamrat hoppade igång direkt och jag lade i ettans växel samtidigt som jag släppte kopplingen och kastade håret bakåt.
Jag gled ut på den ljusa landsvägen och lät växlarna hoppa i, en i taget i rätt ordning. Fötterna vilade på de framflyttade fotstagen

Nu infann sig något så underbart så det var svårbeskrivet. Hojens lugna kolvslag med sin dova gång höll en jämn takt med min egen puls. Håret fladdrade bakåt och störde mig inte alls. Jag körde just nu den ultimata åkningen på en Harley.
Inga hinder som störde. En mild svalkande vind smekta mina bara armar och mina öron njöt av motorns dova gång. Nu var vi ett. Det var inte min hoj och jag längre. Vi var ett ihop. Ingen Hjälm med sin hårda passform runt huvudet som dämpar så mycket av ljud och känsla. Nu var jag fri. Jag kände en sådan otrolig frihetskänsla så jag varken såg eller brydde mig om mina medtrafikanter.

Jag såg i backspegeln att passagerarna i bilarna jag mötte vände sig om och tittade efter mig när vi möttes. Jag brydde mig inte, jag var en rebell. Jag stod utanför lagen och jag brydde mig fan inte.

Efter någon ytterligare mil så kom jag ifatt en timmerbil med släp. Även fast hastigheten var låg så släppte den ifrån små partiklar som envist skulle komma i mitt ansikte.
När vägen blev rakare så växlade jag ner och gav järnet med min vän som knuffade på bra. De två parallella piporna blåste ut en basun som skulle fått ett rytande lejon att låta som en huskatt.

Jämsides med förarhytten så kom en hälsande hand ut genom fönstret. När jag hade passerat så morsade jag vänligt tillbaka. Våra avstånd till varandra ökade och jag hörde hur chauffören drog i sitt starkhorn.
Han hissade flaggan för den ultimata åkningen. Han visste, han förstod.

Milen rullade och jag tänkte stanna utanför Nyköping och sätta på mig hjälmen åtminstone. Jag stannade inte. Jag log åt min egen lek som rebell. Vad kunde hända i lagens långa arm? Max böter för min civila olydnad.
Jag rullade ner i hamnen i Nyköping och folk och turister följde min sakta rullande gång. Om det var mig, hojen, ljudet eller min civila olydnad som fick dem att stirra vet jag inte. På parkeringen stod en parkerad polisbil. Antagligen var innehållet där för en lunchtallrik. Jag parkerade min hoj med baken inåt bredvid polisbilen.
En glass och en kopp kaffe senare så återkom jag till min hoj. Där de båda poliserna just var i färd med att sätta sig i sin bil.

Den ene tittade på hojen och sen på mig. Min hjärna började arbeta. Hade de sett mitt tilltag? De stod parkerade med nosen åt fel håll. Kanske var de intresserade av decibelnivån bara för att visa sin makt.
Jag visste att hojen skulle gå igång direkt om jag valde det alternativet. Ett par snabba växlingar ut på gamla vägen. Ta höger mot trosa. Ge järnet fram till avtagsvägen vänster för att köra över skogen och komma fram vid Tystberga. Jag skulle lätt åka ifrån dem där. Fan, jag var ju en rebell. Gamla ”Bettan” skulle inte svika mig mot en gammal trött Volvoruska.
– Du, vilken jävla läcker hoj du har, sa den ene innan han sjönk ner i sätet på sin volvoruska.
Jag nickade till tack och sträckte mig efter hjälmen. Kanske var jag ingen rebell och min civila olydnad var nog inte så stor. Jag hade haft min ultimata åkning och den skulle sitta kvar länge i mitt minne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *